escribir

En ensam, tyst måne steg långsamt upp över fälten. Ingen vind susade nöjsamt i gräset, inte ens syrsorna vågade spela. Tystnaden var total, utom några svaga andetag som ensamt susade ut över blommorna och gräset. En gammal man satt med ryggen vänd mot skymningen i väst, hans blick var riktad där aftonstjärnan lite senare skulle tändas.

”En gång i tiden”, sade han. ”Trodde våra förfäder att månen och aftonstjärnan var två gudar som hela tiden försökte lysa starkare än den andre. Aftonstjärnan var deras gudinna, deras heliga moder. Månen var guden som vakade över alla. Det sades också att månen och aftonstjärnan var de som gjorde allting vackert. Kan du förstå våra förfäders tankar? ”

En annan man, en ung man, satte sig bredvid den gamle.

”Nej far, men jag håller med om att det är en vacker syn.”

Den gamle skrockade och tittade upp mot sin son, log ett torrt leende.

”De trodde att när aftonstjärnan inte längre lyste, dog en kvinna, och när månen gick ner dog en man.”

Den unge mannen, sonen, skrattade till.

”Jag tycker att det låter som rena rappakaljan. Men om de verkligen trodde på det, vem kan skylla på dem? Det är inte deras fel att de är obildade.”

”Pojk!”

Den gamle tittade argt på sin son.

”Du vet inte vad du pratar om! Dessa gamla sagor, trossätt, är grunden till hur vi lever denna värld idag! Sagan om månen och aftonstjärnan är anledningen till varför inga vistas ute när aftonstjärnan slocknar, och månens cykler kommer att bli ovärderliga för dig, även om du inte tror det nu! För att förstå nuet ger man bäst i att förstå det förgångna, och sedan kan du kanske skönja framtiden.”

Den gamle tittade stint på sonen.

”Det är därför jag tog hit dig. Du måste få lära dig om det gamla. Om det som hände för väldigt längesen.”

Den gamle lyfte handen och drog sina knotiga fingrar genom sitt gråa hår.

”Jag börjar bli gammal. Tro inte att jag vill lämna min ende son helt utlämnad för världen. Gamla mönster börjar synas igen, det som legat begravt kommer upp mot ytan.”

Den gamle tystnade.

”Men far, jag förstår inte. Hur ska det här kunna hjälpa mig att leda landet på bästa sätt?” Sonen tittade oförstående på sin far. Innan fadern han svara, fick han en hostattack. Skrovliga hostningar ekade ut över de tysta ängsmarkerna. Sonen kunde bara titta på och känna medlidande inför sin far, han kunde inte göra mer. Tillslut försvagades hostningarna så pass att fadern återigen kunde sätta sig upprätt. Bröstet hävde sig upp och ner, varje andetag rosslade i mannens strupe. Fem minuter till gick, och mörkret sänkte sig omkring sonen och fadern.

”Hur är det, far?”

Den gamle drog ett sista djupt, rosslande andetag, innan andningen blev normal. Flämtande försökte han resa sig upp, men benen svek honom.

”Hjälp mig, son”.

Sonen reste sig upp och hjälpte den gamle upp från marken. Tänk att han en gång i tiden varit Kungarikets mäktigaste och respektingivande man. Nu var han bara en skröplig gammal gubbe, en skugga av sitt forna jag. Faderns rygg var böjd, och han gick långsamt. Året av sjukdom hade tärt på honom hårt.

Himlen övergick från lavendelblå till mörkaste blått när de vandrade hemåt på stigen. En ensam nattfågel sjöng sin klagande visa ut över markerna. Ovanför gnistrade tusentals stjärnor, men ännu hade Aftonstjärnan inte tänts än. Den gamle stötte sig mot sonens arm.

”Förlåt mig att jag varit så otillräcklig. En far ska inte behöva ledas hem.”

Fadern suckade sorgset.

”Men, det verkar som mitt öde snart kommer att förseglas. Jag har gjort min plikt. Men du, ditt öde har just börjat. Jag lovar dig det, min son, så sant som jag är Kung och du Prins.”