escribir

Mod att våga hålla ut

när alla andra ger upp,

men också att våga tänka om,

när andra fortsätter

på den inslagna vägen

Anne Swärd

Ibland finns det dagar när man måste så mycket, trots att man inte orkar alls över huvudtaget. Jag har ett ton av måsten, som byggt upp sig till ett jättelikt berg, ett berg jag inte kan ta mig över. Jag försöker inte ens, för att vara ärlig.

Sitter här med min engelskabok i handen, den ska vara utläst i morgon, den är spännande och bra.. men jag orkar inte läsa. Det finns så mycket annat jag vill göra. Typ spela fiol, piano, blogga, teckna... Men jag måste läsa.
Och som inte det vore nog, ligger min mattebok nere i köket, uppslagen och väntar ivrigt på mig. Jag måste göra 20 mattetal till imorgon. Sen efter att jag har varit ute vid hästarna måste jag duscha, annars kan jag inte visa mig i skolan imorgon, och sen måste jag somna i tid, så att jag kommer upp i rimlig tid..

Jag orkar seriöst inte med! 

Ge mig amfetamin, någon? Det lär vara uppiggande.




The sun shines too bright today

Så mycket jag visste
Så mycket jag trodde
Så mycket fanns det
Att du kunde vara
Mer än så
Var oförståeligt

~~~~

Jag skriver inte ofta dikter, så det här är väl ett litet försök till dikt i alla fall.
Vad tycker ni om den?

Himlen är oskyldigt blå
som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
Det rår inte stjärnorna för.
Äskling jag vet hur det känns
När broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
Himlen så oskyldigt blå

När vi växte opp
Lekte livet vi var evighetens hopp
Det var helt självklart att vår framtid skulle bli
Oförbrukat fri.
Somrar svepte fram
Jorden värmde våra fötter där vi sprang
Rågen gungade och gräset växte grönt
Hela livet var så skönt


Himlen är oskyldigt blå
som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
Det rår inte stjärnorna för
Äskling jag vet hur det känns
när broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
Himlen så oskyldigt blå

Frusna på en strand
Flög vi med drakar medan tiden flöt i land
Vi var barn som ingen ondska kunde nå
Himlen var så blå
Nu tar molnen  mark
Jag var förblindad av att solen sken så stark
Men mina ögon kommer alltid le mot Dig
Kan det begäras mer av mig

Himlen är oskyldigt blå
Djupaste hav likaså
Att regndroppar faller som tårarna gör
Det rår inte stjärnorna för
Äskling jag vet hur det känns
När broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
Himlen så oskyldigt blå


Musik Ted Gärdestad
Text Kenneth Gärdestad

Hur kan en låttext påverka en så mycket?

My head is filled with music
When I play all I hear is music
But when I try to write it down
so that my music remains
It's just chaos and nothing more

/

Mina tankar är av musik
Min kropp är musiken
Men när jag försöker binda dess toner
Med noter på papper
Är det inget annat än kaos

Kontrollerat kaos, lyder rubriken. Jag har spelat väldigt mycket fiol dom senaste dagarna, lyssnat på musik, utvecklat min musikaliska sida så att säga. Ikväll försökte jag få ner mina "improvisationsstycken" på papper. Omöjligt. Det är bara att inse att jag aldrig kommer bli någon stor kompositör, det kaos av musik jag har i huvudet (som jag så väl kan spela) kommer aldrig längre än just dit. Till musiken. Till pappret kommer det nog aldrig att komma, vilket är synd. Jag kan bara drömma om vad jag hade kunnat gjort om jag haft den kunskapen att skriva faktiska noter.

Någon som (enligt mig) har lyckats med att kontrollera sitt kaos är den klassiske kompositören Arvo Pärt. Hittade hans stycken på Spotify av en ren slump, och tur var det! Blev helt kär i hans kompositioner. Musiken som han gjort speglar exakt det jag har i huvudet; det var nästan en lite chockartad upplevelse att lyssna på detta stycke första gången:

Finns också på Spotify, bättre kvalité där

Hur är erat förhållande till "kaos"?

Här kommer två låtar med Regina Spektor som jag verkligen har fastnat för.. Vad tycker ni om dem? :)

Sing along with the world

"Jag är med och tävlar hos Adara om en valfri klocka från EC Wear Design .”

Idag blev det hemmadag nr 2 för min del. Var hemma igår pga den här förkylningen, och blev hemma idag också. Jag hade säkert kunnat gå till skolan (och om jag gjort det hade jag med all säkerhet gått på säve-festen ikväll med), men jag vaknade 20 minuter innan bussen gick, så jag stannade hemma istället.

Ja vad har man gjort idag då? Inget vettigt, det är en sak som är säker. Dagen började som sagt med att jag försov mig med 40 minuter, sen glömde jag bort att sjukanmäla mig... Jag har inte pluggat någonting, trots att vi har prov imorgon (mycket duktigt gjort!), jag har inte läst någonting i engelskaboken, som ska vara utläst tills måndag och jag har inte skrivit den där fördömda engeslkauppsatsen. Okej, jag har faktiskt spelat lite fiol och varit ute med hästarna, men det är fan inte mycket.

Nå, kvällen får därför tillägnas plugg, plugg och hästar (dom vill nog säkert in i det här snövädret). Och sen, sen när jag är klar med allt detdär, DÅ ska jag unna mig själv lite Pandora Hearts (som börjar bli riktigt spännande nu! Är på kapitel 39), och sen sova. Imorgon är det dags för skola igen, och jag är faktiskt glad över att få ha sovmorgon till 09.30.

Hur har ni haft det idag då?

Peace out

Bea

- Amelia?
Försiktigt försöker jag att lyfta på huvudet. Jag hindras av en hand och sjunker ner i en bädd av mjuka kuddar och täcken. Hela världen omkring mig snurrar när jag öppnar ögonen. Det är mörkt i rummet, sånär på ett litet ljus som fladdrar på ett nattduksbord vid sidan om mig. Jag tittar åt höger där en kvinna står, jag har sett henne förut…
- Sara?! utbrister jag förvånat. Var är jag?
- Du är hemma, vännen, ler hon och kommer närmare mig.
Hon smeker mig över pannan och tar min hand.
- Du ska ta det lugnt nu, du har gått igenom mycket…
Jag ser en tår falla ner för kinden på henne, och visst är det något annorlunda med hennes ansikte? Hon ser äldre ut, som om hon åldrats med flera år. Plötsligt drabbas jag av fruktansvärd värk i bröstet, allting stannar upp. Sara blir förskräckt och sliter upp mitt nattlinne (nattlinne?!) och ser med förfäran hur det drakformade ärret glöder och bankar. Hon böjer sig ner på golvet och… bugar?
Då avtar smärtan, sakta men säkert återgår mitt sinne till det normala. Sara snyftar och tårarna rinner ner för hennes kinder.
- Förlåt mig… snyftar hon. Det ska inte hända igen.
Snabbt reser hon sig upp och skyndar iväg


Efter en liten stund är hon tillbaka med kläder i farmen, en smaragdgrön klänning med guldbroderier.
- Skynda, skynda… säger hon och får upp mig ur sängen. Ta på dig den här.
Sara skyndar ut igen och lämnar mig med klänningen. Förundrad tittar jag på den, aldrig tidigare har jag sett en sådan vacker klänning. Jag tar av mig nattlinnet och upptäcker att min kropp är förändrad, den är äldre, den ser vuxen ut. Med ett stygn av rädsla tar jag försiktigt på mig klänningen. Sara har också lämnat en hårborste. Jag letar runt i rummet utan att hitta någon spegel. Jag drar hårborsten genom håret några gånger innan jag känner att det ligger mjukt och fint över axlarna och ner på ryggen. På nattduksbordet hittar jag ett gulddiadem som jag försiktigt sätter på huvudet. När jag är klar går jag ut genom dörren Sara gick ut från. Klänningens silkesliknande tyg sveper omkring mig som moln när jag skrider över golvet. Ärmarna är vida och långa, de släpar nästan i golvet. Det går guldbroderier längs klänningsfållen, den mjuka urringningen och ärmarna. I midjan finns ett insytt bälte med guldtråd. På det hela taget är klänningen fantastisk. Utanför dörren står två vakter. De ser gillande på mig, inte för att jag vet varför. Sara står i ena änden av korridoren och vinkar åt mig att komma. Jag skyndar bort dit.
- Vad vacker du är, viskar hon och klappar mig på axeln. Kom nu, inte vara sen.
Sara visar mig genom ett virrvarr av gångar, alla upplysta med facklor. Tillslut stannar hon framför en jättelik port, prydd med de finaste ädelstenar och guldbeslag.
- Detta är Den stora salen, säger Sara högtidligt och knackar på dörren. Prata inte, se bara lugn ut.
Porten öppnas sakta, och framför mig öppnas en helt ny värld. Den stora salen har ett bländade vitt marmorgolv, väggarna är skinande vita och tio meter höga pelare håller upp taket. Det är som att kliva in i en jättelik kyrka, fönstren är gjorda av målat glas som ger Salen en regnbågsskimrande färg. På väggarna finns också guldmålningar och ädelstensmosaiker. Allting är oerhört dyrbart, och något av det vackraste jag sett. Sara går framåt och jag följer henne. Salen är så lång, minst hundra meter. Jag kollar på de vackra bilderna, de är bilder på drakar och människor. Drakar och människor?!. Våra steg ekar när vi går genom salen. Långt där borta finns en tron, på den sitter någon. Människan på tronen sitter helt stilla och ler. Det är en man med guldkrona. Bredvid honom står vakter i vita rustningar och vitmålade ansikten. Tronen är magnifik, guld verkar det inte vara brist på när den är klädd i renaste silver. Stora, gröna smaragder smyckade i gröna drakar som slingrar sig runt tronen. Sara faller ner på knä. Jag böjer mig ner för att göra det samma då mannen på tronen säger klart och tydligt:
- STOPP! Buga inte för mig.
Jag sträcker på mig och ser mannen buga själv.
- Det är en ära, säger han.
Sara reser sig upp och ler stolt.
- Det är en ära att få presenter er Amelia, säger hon. Jag antar dock att hennes namn inte förblir det samma efter detta?
- Nej, svarar mannen.
Jag skruvar lite olustigt på mig.
- Jag skall be Hanr Julre komma genast.
Mannen nickar mot en av vakterna som genast skyndar iväg genom en dörr bakom honom.
När vakten kommer tillbaka har han en man i lång vit särk och långt skägg med sig.
- Hanr, säger vakten och ställer sig på sin plats igen.
Gubben i vit särk skrider långsamt fram över golvet, och stannar när han står en halv meter från mig.
- Titta mig i ögonen, säger Hanr med raspig röst.
Motvilligt gör jag det. Plötsligt genomforsas jag av en lugn känsla och jag ser mitt liv gå i revy. Fast det var inte det liv jag kom ihåg, inga bilder på lägenheten jag bott i, inga bilder från när jag lärt mig att cykla, allt jag såg var bilder på mig när jag lekte i Den stora salen, när jag rev mig på en rosentagg i trädgården, det var inte minnen jag varit med om.
Hanr nickar.
- Det är hon, ingen tvekan om den saken.
Mannen på tronen ser oerhört lättad ut.
- Det var inte något vi tvivlade på, säger han. Har du smycket där?
Hanr nickar igen. Han stoppar handen i fickan och drar upp ett skrin. Han öppnar det försiktigt. Inuti ligger draksmycket!
- Detta är Drakens smycke, Tu Ymës fran.
Han trär smycket över huvudet på mig. Genast börjar det svida och bränna, men jag står tyst och uthärdar
smärtan. När den avtar efter fem minuter öppnar jag munnen.
- Vad är ditt namn?
Frågan är ställd till den på tronen.
Han ser förbryllad ut, inte riktigt säker på vad han skall säga.
- Jag trodde att du visste vad din egen farbror heter, skrockar han.
Jag rycker till. Farbror? Min ”farbror” märker det.
- Men, jag kanske inte har varit en sån bra farbror att din far inte presenterat dig för mig, han tar en paus. Men mitt namn är Kung Amët över Tyeg’dit.
Kung? Kanske man skall buga? Jag gör en ansats att falla ner på knä, men orden som han sade förut stoppar mig.
- Säg mig, säger jag istället. Om du är Kung, varför skall då jag inte buga för dig?
Amët ler.
- För att du är en av de få Utvalda. Du skall hjälpa oss från den knipa jag försatt landet i.
Amët ser ganska hjälplös ut. Man kan tycka att han är stor och stark, men vid en närmare granskning så ser man att han faktiskt är ganska liten. Med ens känner jag en stor sorg för den lille mannen, vad han än har gjort är det min plikt att hjälpa honom.
- Vad det än är som jag skall göra, så har du min hjälp.
Jag vet inte varför, men de artiga och väl sagda orden kommer av sig själva.
- Jag tackar för din hjälp, Prinsessan Amelia, drakens ande är med dig.
Med de orden går Amët ner från tronen och försvinner ut genom dörren, vakterna och Hanr likaså. Sara ger mig en lång kram och ser mig sen i ögonen.
- Vad du är fin, min Ammi, visar hon och kramar mig lite till.
Jag kollar lite på henne, förstår inte riktigt.
- Vad är det Amelia? frågar Sara och ser olyckligt på mig när jag inte besvarar henne eller kramen.
- Jag är ledsen Sara, men jag vet knappt vem du är. Du har en del att förklara.
Sara släpper mig och backar ett steg.
- Du… Du vet inte vem jag är? frågar hon oförstående.
- Nej.
- Ja, det var inte så svårt att räkna ut, mumlar hon så att jag knappt hör. Det var väl klart att han inte skulle låta henne komma ihåg något…
- VAD exakt? frågar jag barskt.
Sara tittar på mig med en sorgsen blick och suckar:
- Låt oss börja från början...

En ensam, tyst måne steg långsamt upp över fälten. Ingen vind susade nöjsamt i gräset, inte ens syrsorna vågade spela. Tystnaden var total, utom några svaga andetag som ensamt susade ut över blommorna och gräset. En gammal man satt med ryggen vänd mot skymningen i väst, hans blick var riktad där aftonstjärnan lite senare skulle tändas.

”En gång i tiden”, sade han. ”Trodde våra förfäder att månen och aftonstjärnan var två gudar som hela tiden försökte lysa starkare än den andre. Aftonstjärnan var deras gudinna, deras heliga moder. Månen var guden som vakade över alla. Det sades också att månen och aftonstjärnan var de som gjorde allting vackert. Kan du förstå våra förfäders tankar? ”

En annan man, en ung man, satte sig bredvid den gamle.

”Nej far, men jag håller med om att det är en vacker syn.”

Den gamle skrockade och tittade upp mot sin son, log ett torrt leende.

”De trodde att när aftonstjärnan inte längre lyste, dog en kvinna, och när månen gick ner dog en man.”

Den unge mannen, sonen, skrattade till.

”Jag tycker att det låter som rena rappakaljan. Men om de verkligen trodde på det, vem kan skylla på dem? Det är inte deras fel att de är obildade.”

”Pojk!”

Den gamle tittade argt på sin son.

”Du vet inte vad du pratar om! Dessa gamla sagor, trossätt, är grunden till hur vi lever denna värld idag! Sagan om månen och aftonstjärnan är anledningen till varför inga vistas ute när aftonstjärnan slocknar, och månens cykler kommer att bli ovärderliga för dig, även om du inte tror det nu! För att förstå nuet ger man bäst i att förstå det förgångna, och sedan kan du kanske skönja framtiden.”

Den gamle tittade stint på sonen.

”Det är därför jag tog hit dig. Du måste få lära dig om det gamla. Om det som hände för väldigt längesen.”

Den gamle lyfte handen och drog sina knotiga fingrar genom sitt gråa hår.

”Jag börjar bli gammal. Tro inte att jag vill lämna min ende son helt utlämnad för världen. Gamla mönster börjar synas igen, det som legat begravt kommer upp mot ytan.”

Den gamle tystnade.

”Men far, jag förstår inte. Hur ska det här kunna hjälpa mig att leda landet på bästa sätt?” Sonen tittade oförstående på sin far. Innan fadern han svara, fick han en hostattack. Skrovliga hostningar ekade ut över de tysta ängsmarkerna. Sonen kunde bara titta på och känna medlidande inför sin far, han kunde inte göra mer. Tillslut försvagades hostningarna så pass att fadern återigen kunde sätta sig upprätt. Bröstet hävde sig upp och ner, varje andetag rosslade i mannens strupe. Fem minuter till gick, och mörkret sänkte sig omkring sonen och fadern.

”Hur är det, far?”

Den gamle drog ett sista djupt, rosslande andetag, innan andningen blev normal. Flämtande försökte han resa sig upp, men benen svek honom.

”Hjälp mig, son”.

Sonen reste sig upp och hjälpte den gamle upp från marken. Tänk att han en gång i tiden varit Kungarikets mäktigaste och respektingivande man. Nu var han bara en skröplig gammal gubbe, en skugga av sitt forna jag. Faderns rygg var böjd, och han gick långsamt. Året av sjukdom hade tärt på honom hårt.

Himlen övergick från lavendelblå till mörkaste blått när de vandrade hemåt på stigen. En ensam nattfågel sjöng sin klagande visa ut över markerna. Ovanför gnistrade tusentals stjärnor, men ännu hade Aftonstjärnan inte tänts än. Den gamle stötte sig mot sonens arm.

”Förlåt mig att jag varit så otillräcklig. En far ska inte behöva ledas hem.”

Fadern suckade sorgset.

”Men, det verkar som mitt öde snart kommer att förseglas. Jag har gjort min plikt. Men du, ditt öde har just börjat. Jag lovar dig det, min son, så sant som jag är Kung och du Prins.”

Idag är himlen alldeles klarblå, och precis som rubriken säger; solen skiner. Dock skiner inte jag ikapp med den, känner mig alldeles jättehängig och förkyld.. Halsen är ett enda skavsår och huvudet dunkar i takt. Inte speciellt trevligt alltså. Duktig som jag var i morse tog jag mig till skolan, men gav upp när jag ätit lunch. Efter lunchen har vi 3 timmar musik, att sitta i ett rum och spela rock känns inte speciellt lockande idag, särskilt när man själv ska sjunga på några låtar.

Nu sitter jag hemma hos min morfar, som bor några 100 meter ifrån skolan, och funderar på att bädda ner mig i en säng och fortsätta läsa boken The Host av Stephanie Meyer. Eller så sitter jag kvar här vid datorn och fortsätter läsa mangan Pandora Hearts, den är supersuper-bra! Haha, jag har verkligen fastnat i det här med mangor. Vet inte riktigt varför, men det är så himla avslappnande att läsa och man behöver (oftast) inte tänka så mycket. Det är bra. Min hjärna behöver vila. Dessutom så får man mycket inspiration av att läsa lite annorlunda saker, sånt kan man ha nytta av när man skriver själv.

Vad gör ni en sån här solig och härlig dag? Tar ni tillfället i akt och gör något hurtigt, typ åker skidor (som jag för övrigt gjorde igår, i månskenet! Kanske därför jag är sjuk idag , hehe)? Eller sitter ni inne och myser framför TVn eller läser med en varm kopp te i handen?

Hur som helst, nu ska jag nog forsätta med min manga...

Puss, Bea

Här är en forsättning till fjärde Twilightboken; Breaking Dawn.

Om du INTE har läst Breaking Dawn, och vill/håller på att läsa de andra böckerna, sluta då att läsa HÄR.

Jag kollade ut genom fönstret. Våren hade precis börjat, en ensam fågel satt i en björkbuske och sjöng. Smältvattnet rann i små bäckar ner för berget, och porlet steg upp i mitt rum.

Det var redan i slutet av maj, men ändå hade snön precis smält bort. "Hemma" hade snön säkert inte ens legat kvar en dag, förmodligen hade den regnat bort, precis som alla andra tidigare år. Steg kom farandes upp för trappen. Så snabba och lätta att ingen vanlig människa skulle kunna höra dem. På en millisekund öppnades dörren. Jag blev inte särskilt förvånad, redan när hon lämnat köket och begett sig upp för trappen visste jag att hon skulle prata med mig. Hennes blick genomborrade mig bakifrån.

"Renesmee", sade hon, högt och tydligt. Alldeles för tydligt, hon visste att jag kunde höra den allra minsta viskning. På nedervåningen hörde jag de andra prata lika tydligt som om de skulle kunna stå i mitt rum. Jag vände långsamt på huvudet, vred kroppen emot henne. Som alltid bländade hennes skönhet mig. Hon var så perfekt i alla drag, alltifrån håret till ögonen, jag antar att till och med tårna skulle vara perfekta. Hon tog ett stort steg över golvet, ställde sig i fönsteröppningen, bara en meter ifrån mig, Solstrålarna som sken in fick hennes hud att glittra i regnbågens alla färger. Ögonen var varmt gyllengula, men de hade mörknat något. Varken hon eller jag hade jagat på flera dagar, jag kände redan hur törsten började riva i strupen. Hon doftade... alldeles underbart. Som en mamma ska göra. Det var som doften från tusentals rosor, karamell, regn, vildhallon, skog... Framförallt var det doften av en trygg famn.

"Hur känns det inför imorgon?" frågade hon mig, och log.

Rent instinktivt sträckte jag mig efter hennes hand, för att visa hur jag kände, men jag hejdade mig i sista stund. Jag var tvungen att bli bättre på att berätta mina känslor.

"Jag, jag..." började jag. Hur skulle jag kunna förklara? Jag skulle få börja skolan. För första gången. Sex år hade gått sen min födelse, fast inte förrän nu hade jag kunnat börja tänka på skola ens. Innan hade jag åldrats så fort, den ena dagen hade jag sett ut som en femåring, en vecka senare var jag tio. Det sista året hade mitt åldrande saktats ner dramatiskt, och snart skulle det stanna helt, förhoppningsvis.

"Vad?" sade hon. Hon gick fram till mig, mycket lugnt för att vara henne, och satte sig på knä vid min sida.

"Gumman... Inte ska du vara orolig. Du kommer att klara dig, tro mig!"

Jag log mot henne, men det störde mig att hon envist höll sina händer till sig själv. Jag hade velat att hon skulle hålla min hand, krama mig, vad som helst... Men nej, hon ville verkligen att jag skulle lära mig den hårda vägen. På tre år hade hon inte rört vid mig, förutom vid enstaka tillfällen. Hon ville att jag skulle kunna ha ett normalt liv, och då gick det inte för sig att jag skulle ta på folk, istället för att prata normalt. Hade jag gjort det... Då hade alla vetat att vi inte var som dem, att vi var annorlunda. Fast, det visste nog de flesta om redan, de som hade träffat oss. Så vackra som vi var hade man kunnat tro att hela familjen var modeller eller skådespelare. Jag tror nog att många undrade varför vi hade valt bort Hollywood mot en liten håla i norra Alaska. För att vara helt ärlig undrade jag det också. Jag och alla andra hade stormtrivts i Forks, och ingen av invånarna i Forks hade anat oråd när Bella och Edward försvunnit. Vi hade spenderat tre år i det lilla huset som Esme byggt, men, helt plötsligt hade Edward och Bella åkt iväg, och när de kommit tillbaka en vecka senare hade båda varit allvarliga. Utan att säga ett ord packade de både sina och mina väskor, tog farväl av den resterande familjen, satte mig och dem i bilen, sedan hade de kört, ända hit. De hade köpt ett litet hus av timmer, här i norra Alaska. De sade aldrig något om varför vi hade lämnat så hastigt, och jag hade inte frågat heller.

Jake hade följt efter oss hela vägen, och det var tur. Han är mitt ljus, min ledstjärna. Dessutom har han aldrig problem med att röra mig, han bryr sig inte så mycket om den uppfostrande biten tydligen.

"Renesmee!" sade hon igen. "Du svarar inte. Kom ihåg, du måste..."

Jag avbröt henne.

"Jag måste lära mig att kommunicera på ett mänskligt sätt, annars kommer alla att misstänka oss." Trots att de redan gör det.

"Så. Berätta nu, hur känner du inför imorgon?"

Två punkter av lysande bärnsten mötte mina egna ögon.

"Jag vet inte vad jag känner. Det, jag vet inte... Är så sent på terminen. Den är snart slut. Det är ingen mening med att börja nu. Tänk om jag inte kan något! Jag kanske är sämre än alla andra!" Orden forsade ur mig, samtidigt som tårarna började rinna. Snälla mamma, ge mig en kram nu, jag behöver den. Självklart såg hon min förtvivlan, och jag märkte hur ställd hon blev. Hon lutade sig emot mig och kramade om mig. Jag kramade hårt tillbaka. Att hålla inne tankarna var svårt, väldigt svårt, och jag kunde inte hålla inne allt heller. Det var som att helt själv hålla tillbaka allt vatten som forsade nerför en flod. Trots det slutade inte hon att krama om mig.

"Min lilla, fina, Renesmee, du har absolut ingenting i världen att vara orolig för. Du är otroligt vacker, du är smartare och mer snabbtänkt än de flesta, du är helt fantastisk, min ängel.." viskade hon i mitt öra.

Hennes röst var underbart lugnande. Sakta slutade jag snyfta, drog en suck och tvingade henne ifrån mig, så att jag skulle kunna prata ordentligt.

"Jag tror inte att de kommer acceptera mig, jag är för annorlunda." Jag blickade neråt, synade mina perfekta händer. "Tänk om jag nuddar någon, och råkar visa personen mina allra innersta tankar."

Bella lade huvudet på sned och såg in i mina ögon.

"Vännen, det är iskallt ute, därför kan du ha handskar på dig, utan att någon undrar. Du kan säga att du har dålig blodcirkulation i fingrarna eller något". Hon log mot mig. "Ingen kommer att bry sig."

Jag skrattade till.

"Jag har en annan fråga, varför ska jag börja så sent på terminen?"

Hon tänkte efter en halv sekund, sedan log hon igen.

"Vi tänkte att om du började sent på terminen kunde du pröva att gå där ett litet tag, och funkar det inte behöver du inte komma tillbaka efter sommarlovet. Det är mycket mer diskret än att börja i början av terminen, för att sedan sluta någon månad efter. Det får folk att undra."

Jag nickade. Det var sant, om jag absolut avskydde miljön i skolan behövde jag inte komma tillbaka sen, efter sommaren.

"Så," sa Bella. "Det kommer att gå bra imorgon. Inget att oroa sig för."

Jag skrattade till, och log mot henne.

"Nej du har väl rätt, du är ju trots allt min mamma." Jag gav henne en snabb kram och visade henne några minnen från en föregående jakt, mest för att reta henne lite. Snabbt reste jag mig upp, tog mig förbi henne, öppnade fönstret och kastade mig rakt ut mot marken och friheten.

Någon ruskade om mig.

"Neej, snälla, jag vill sova mer!" gnällde jag ner i täcket.

"Nessie-bessie, du kan inte sova mer nu! Du ska UPP!"

Varma fingrar fattade tag runt min midja. Helt oförberett lyftes jag upp ur sängen. Personen som höll i mig snurrade runt mig ovanför dennes huvud, ackompanjerat av ett rungande skratt.

"JAAAKEE!" fnittrade jag. "Släpp NER mig!"

Han lyssnade inte på en gång, utan snurrade ett eller två varv till, innan han till slut satte ner mig på golvet. Han log ett stort leende och gav mig en kram.

"God morgon, Nessie," sa han.

"God morgon," svarade jag.

Han släppte taget om mig, tog ett steg bakåt och synade mig uppifrån och ner.

"Jag vet inte vad du tycker, men att gå till skolan i pyjamas är nog lite dumt". Jag måttade ett löst slag mot honom. Skrattandes hoppade han undan.

"Jake, jag ska ju klä på mig, din dumsnut. Jag tänker då inte klä på mig medan du är i rummet, så alltså får du gå".

Han skrattade till ännu en gång och vände om.

När dörren gått igen tog jag snabbt av mig nattlinnet och drog sedan på mig ett par jeans och en tröja. På nattduksbordet låg ett par tunna vantar som Bella köpt åt mig föregående dag. Jag snappade åt mig dem och lade dem i fickan.

När jag kom ner för trappen några sekunder senare var alla redan samlade i köket. Bella stod upp, hållandes en bok, Edward satt ner på en av köksstolarna. Jake satt också ner, ätandes äggröra och bacon. Jag kunde höra ljudet av hans tänder mala köttet.

"Hej," mumlade han mellan tuggorna. "Det gick fort."

Jag log ett snett leende, något som jag fått av Edward antar jag. Oset från baconet luktade ganska gott, faktiskt, men jag var inte hungrig längre. Inte efter igår. Bella hade förstått min lilla vink om jakten och följt efter mig. Både hennes och min törst var stillad.

"Ska du inte äta något..?" frågade Jake lite stött. "Jag gjorde lite extra åt dig."

Jag log ursäktande.

"Tack Jake, men nej tack, jag är inte särskilt hungrig."

Jake ryckte på axlarna och lade över "mitt" bacon på sin tallrik, sedan fortsatte han äta.

"God morgon Renesmee", sa Bella. "Har du sovit bra? Är du utvilad inför idag? Du är väl inte fortfarande nervös?"

Jag nickade först, sen skakade jag på huvudet, samtidigt sände iväg en tanke till Edward.

Usch. Jag är så nervös att jag kunnat springa ända till Sydpolen bara för att slippa det här.

Han log mot mig och skrattade. Bella gav honom en något förnärmad blick, hon tyckte inte om att Edward och jag pratade med varandra sinsemellan. Hon ville veta allt på en gång, utan några hemligheter. Jag uppskattade att hon inte frågade honom, hade hon gjort det hade han antagligen aldrig kunnat stå emot. Edward skakade långsamt på huvudet. Jag log mot honom, han hade uppfattat min tanke. Bella kunde faktiskt känna sig lyckligt lottad som slapp vara rädd om sina tankar.

"Ska jag köra dig nu då, Nessie?" frågade Edward. "Eller åker du hellre med Jake?"

Han uttalade Jakes namn med en antydan till bitterhet. Bella såg inte särskilt glad ut hon heller. Jag kunde inte förstå varför, Jake var ju min bästa vän. Inte kunde dem väl ha något emot att han körde mig till skolan?

"Nessie, jag kan köra dig till skolan. Det är okej. Jag gör det gärna." Edward log ett leende som skulle få vem som helst att gå med på vad som helst.

Jag gav Jake en snabb blick, som ryckte på axlarna igen. Edward log fortfarande.

"Då kör vi!"

Mina föräldrar är så annorlunda, det har dom alltid varit. Jag visste ingenting om magi (såklart kunde jag lite korttrick) förrän min tolfte födelsedag, då uppenbarades hela historien och jag fick lära mig ett och annat på en plats jag ALDRIG kunnat drömma om...

”Ja må hon leva...”

Jag hörde nöjt hur mina föräldrar och storebror närmade sig dörren, sjungande med presenter i handen. Dörren öppnades på glänt...

Snabbt blundade jag och låtsades vakna, förvånad och glad. ”God morgon!”

”Ha den äran gumman” sa pappa och kramade om mig.

Mamma satte sig på sängkanten medan min bror stod och tryckte i hörnet av någon konstig anledning.

”Du vet väl att tolv är en väldigt speciell ålder i våran familj, Julia?”

”Ja, men varför?”

”Här är din present.” sa mamma och räckte fram ett litet, fyrkantigt paket inslaget i rosa silkespapper.

Ett paket? tänkte jag, lite förvånad.

Jag tog emot det och öppnade det försiktigt. Inuti låg ett halsband med en bergskristall inramad med äkta guld. Trots att det här var min enda present så var jag nöjd. Kristallen var så vacker att jag nästan inte kunde slita blicken ifrån den.

”Tack” lyckades jag få fram, alldeles hänförd.

”Men du måste tyvärr åka bort och du får inte komma hem förrän om fem år...”

Hade jag hört fel? Nej...

”Du har nämligen speciella egenskaper du måste värna om, gumman” sa mamma silkeslent.

”Nej! Jag vill inte!” försökte jag sätta emot. ”Nej, nej och nej!”

”Men, tyvärr så måste du.”

Mammas röst var fortfarande silkeslen, men den var något mer bestämd.

”Du är en Daido, du har magiska krafter.”

Jag hade inte förväntat mig att min sjuttonårige storebror Philip skulle lägga sig i.

”Har du aldrig undrat var jag tog vägen?”

”Du... Mamma och pappa sa att du var på privatskola!”

”Det var jag”

”Men...”

”Du måste” sa pappa. ”Håll i ditt halsband och tänk Moaira.”

Jag slöt handen om kristallen och så fort jag tänkte Moaira så kände jag ett ryck i huvudet och så var mitt rum borta. Jag landade hårt på marken, eller kanske var det på ett golv? Allt var så mörkt, jag kunde inte se. Plötsligt stod någon framför mig. Det var en man. Han räckte mig sin hand och jag grep mycket försiktigt tag i den.

”Du måste vara Julia.” sa han och drog upp mig från golvet. ”Jag är rektor på Moaira och jag heter själv Moai.”

”Jaha... Hej.” sa jag. ”Varför är jag här?”

”Vad har dina föräldrar berättat?” motfrågade han.

”Ehh... De sa... Att jag är en Daido.”

”Det är vad du är.”

”Vad betyder Daido?”

”Elementär.”

”Va?”

Moai skrattade. ”Du ställer så mycket frågor, jag visar dig skolan istället. Du får ändå veta mer senare.”

Han knäppte till med fingrarna och en millisekund senare badade vi i solljus. Vi stod i en solbelyst trädgård på en gång.

”Det här är skolans park.” förklarade Moai. Han började sakta gå framåt. ”Den här skolan grundades år 1305.”

”Du skämtar,” sa jag skeptiskt. ”Det är ju över sjuhundra år sedan!”

”I alla fall så anlades den här parken tre år senare av en lärare och en klass som tyckte att det var så tråkigt med ett stort berg som utsikt.”

”Sprängde de bort ett helt berg?!”

”Inte precis. Men parken kallas Klasslunden.”

”Det passar ju. Men varför döpte de inte den efter klassen, som ’Femparken’ eller ’treornas skapelse’?

”Det blir så tråkigt att kalla den för ’Jordklassen’, eller tycker du inte det?”

Moai stannade. Vi hade nu kommit ut från Klasslunden och framför oss låg skolbyggnaden som var enorm, nej... JÄTTELIK! Skolan bestod av fem sektioner av torn berättade Moai medan vi gick närmare den. Ett elevhem för vardera element och de femte för de som inte gått ut första året. Längst ut till vänster fanns det tornet (som var ca 20 m högt) för förstaklassare, till höger om det fanns tornet (som var 30 m högt) för elden. Det mittersta tornet var minst dubbelt som de andra tornen var för luften.

”Varför är lufttornet så högt?” frågade jag.

”De som har luftens element lär sig att flyga.” svarade Moai enkelt.

Solen gick i moln och jag rös till.

”Fy vad det blev kallt,” huttrade jag.

Moai log och berättade vidare. Tornet till höger om lufttornet var för vatten och längst ut till höger var till jord. Jag kollade upp mot lufttornet. Så högt det var! Solen gick ur moln. Då såg jag något glimma till i luften bredvid lufttornet. Glittret formade under två sekunder ett extra torn, som sedan försvann i vinden.

”Moai!” utbrast jag. ”Var det inte bara fem sektioner? Jag såg ett annat torn!”

Moai tvärstannade. ”Det... Det var ingenting.”

Jag såg på honom att det visst var någonting. Han tittade oroligt ner i marken innan han lyfte blicken och började gå igen. Framför de fem tornen så fanns det entréhall som band ihop elevhemmen. Allt var bara så otroligt. Här var jag, Julia Karlsson en helt vanlig tjej ifrån Solna. Nu har jag hamnat i någon sorts magisk skola!!

Ett slut och en början

… nu var de äntligen fria, efter många års kämpande var de fria. En period av mörker ljusnade och han visste att aldrig skulle han låta mörkret komma igen.

Slut

Samantha stirrade på texten, orden som tvärt tog slut. Hundratals sidor och tusentals ord hade hon läst och att historien bara kunde ta slut sådär… Sorgset lade hon ihop boken. Minnesfragment ifrån handlingen spelades upp som en film, en bleknande snabbrepris. De spännande partierna var som stillbilder, sedan började de röra sig och försvann ur hennes minne. Samantha drog en skälvande suck. Under 3 dagar hade hon totalt slukat boken på 782 sidor, och nu var det bara… Slut. Definitivt slut. Det kliade i hennes sinne, åh, hon ville läsa mer, ville inte att det skulle vara slut. Hon hade varit en betraktare, en av bokens eget folk. När boken tog slut raserades hela hennes låtsasvärld. Samantha älskade att förlora sig in i böcker, bli ett med dem och aldrig behöva möta världen som hela tiden fanns bakom bokens barriärer. Varför kunde det inte få pågå för evigt? Hon gäspade stort. Egentligen ville hon sova, och inte läsa mer på många dagar. Ögonen värkte av trötthet, klockan på nattduksbordet var slagen halv 2. Inte konstigt att hon kände sig så matt. Tiden gick fort när hon läste.

Trött lade hon sig ner i sängen och släckte lampan. Rummet låg i fullständigt mörker, det enda som syntes i rummet var klockradions display. Samantha stirrade upp i det svarta taket.

Kanske ska jag ta och skriva en färdig saga, en så lång att jag inte behöver oroa mig för att den tar slut.

Tanken på en oändlig berättelse lugnade Samantha. Trött och utmattad somnade hon den natten.

Några dagar senare, en mulen sommardag, satte sig Samantha vid datorn. I början gick det segt, orden kom inte av sig själva. Det var som att starta upp en gammal bil; en massa hostande och rosslande, sedan efter några långa sekunder valde bilen att vakna till liv igen, men inte utan problem.

En dikt hade tagit form på skärmen;

En värld bortom vår, ett land som ingen av oss sett

En spegelbild av oss, de som vi velat vara och aldrig kommer att bli

Vår värld, så främmande och kall. Dess magiska hjärta som stannat för längesen.

Båda världar helt olika varandra, men ändå delar de samma rädsla, samma glädje, samma lycka, samma hat.

Likaså är de också sorgsna, ty världen är i kaos.

Likaså är vi sorgsna, ty världen har för alltid förändrat sitt öde.

Dikten tog emot direkt.

Ingen bra början, tänkte Samantha och suckade. Men den kan nog bli bättre med tiden.

Att börja skriva på kommando var hon bra på, det svåra var att skriva länge utan att tröttna. Samantha hade många halvfärdiga noveller, hon kom till mitten sedan tog det bara stopp.

Den här gången ska jag lyckas.

- AMELIA! DU MÅSTE SKYNDA DIG! skriker mamma genom duschdraperiet.

- Ja! Jag ska! svarar jag argt.

Klockan är bara 7.34, skolan börjar klockan 8.00, ändå skriker hon att jag ska skynda mig! Själv är hon försenad med tio minuter! tänker jag argt.

- Sablar också! svär jag och ser på det rosa sträcket på kinden.

- Vad säger du gumman? frågar mamma och tittar ut ur duschen.

- Inget! säger jag och torkar snabbt bort läppglanset. Måste gå till skolan nu! säger jag och går ut ur badrummet.

Men istället för att gå till cykelstället nere på gården vänder jag mig om och går upp på vinden. Det brukar jag göra när jag känner mig deppig, och det gör jag nu. På vinden är det som vanligt mörkt och väldigt tyst. Jag sätter mig på en gammal fåtölj och blundar.

- Skönt, tänker jag och lutar mig ännu mer tillbaka i fåtöljen.

Men, så kan jag plötsligt inte koncentrera mig ordenligt och jag grips av en liten upptäckarlust. Först försöker jag glömma bort den, men den växer bara starkare. Jag sätter mig upp och tittar på vinden. Att jag aldrig sett hur mycket saker det finns där! Jag går bort till en gammal byrå och öppnar den första byrålådan. Där ligger det några dukar, inte så speciellt roligt. Jag stänger lådan och öppnar den andra. Där ligger det ett litet skrin, det ser ut som om det är gammalt för det är dammigt, mycket dammigt! Jag öppnar skrinet och tittar in i det. Där finns en kedja med en stor drake, ca åtta cm lång. Den ser ut att vara av mässing eller guld. Ögonen är lysande gröna, nästan verkliga. Jag väger den i handen. Draken är tung. Försiktigt trär jag kedjan över huvudet. Med ens så mår jag riktigt illa. För att inte ramla ihop måste jag sätta mig i fåtöljen. Ännu en gång lutar jag mig tillbaka, men den här gången är det för att jag inte skall svimma. Tröttheten sköljer över mig, det känns som om jag sprungit ett helt maratonlopp. Jag blundar, och så somnar jag.

Det är ganska kallt. Jag känner att jag fryser. Omkring mig är det ett rum med väggar av sten. Jag vänder mig om, där står en spegel. Förskräckt tittar jag in i den och upptäcker att det inte är jag som står där, utan en kvinna i 20 årsåldern med långt brunt hår, smaragdgröna ögon och på huvudet har hon en krona med smaragder. Klänningen hon har på sig är lika grön som ögonen. På bröstet hänger en drake, av guld. Den blänker i ljuset som sipprar in igenom ett fönster högt upp. Plötsligt bränner det till. Draken ryker och glöder. Draken bränner hål på klänningstyget och en smärta, det känns som knivar som skär på bröstet. Kvinnan skriker och det gör jag också, som om det vore livet.

Med ett ryck vaknar jag. Jag skriker fortfarande. Men så förstår jag att det var en dröm, en helt vanlig dröm och slutar att skrika.

- Väldigt verklig, tänker jag och tittar på draken.

Men då kommer det konstiga, draken glöder som i drömmen! Dessutom är det ett stort hål på tröjan och det svider på bröstet. Jag lyfter på draken. På huden, ungefär på mitten av bröstkorgen är det ett brännmärke, format som en drake. Jag skriker ännu en gång och rusar ner för trappan.

In i badrummet rusar jag tar av mig smycket och häller vatten på märket. Det hjälper inte. Märket är fortfarande kvar. Förtvivlat letar jag reda på mammas täckkräm och lägger på ett ordentligt lager, det dämpar rodnaden tillräckligt för att inte synas på allt för långt håll. Jag bestämmer mig för att gå till skolan ändå, fast med en annan tröja.

٭

- Var har du varit?! ryter min lärare Birgit.

Jag har kommit 45 minuter för sent.

- Jag…

Jag vet inte vad jag skall säga.

- Det är i alla fall din tur att gå till skolsystern, fortsätter Birgit utan att jag hinner svara.

- Skkoolsyystern?! stammar jag, jag hatar nämligen allt som har med sjukhus att göra.

- Ja, och skynda dig nu, hon skall titta på din hals. Du har ju haft så ont i den på sistone. Gå nu, säger Birgit och pekar mot dörren.

Lite rädd går jag till sjukrummet. Där inne sitter skolsystern, fast den här gången är det en vikarie, för den ordinarie skolsystern är säkert 50 år gammal. Hon som sitter på Lenas stol i dag är yngre, hon är nog bara 30 år.

- Hej! säger hon och räcker fram en hand. Jag heter Sara och vikarierar för Lena.

- Hej, jag heter Amelia, mumlar jag och skakar hand med Sara.

- Satt dig där, Amelia, säger Sara och pekar på undersökningssängen utan att lyfta en blick ifrån sina papper.

Noga tittar hon på min hals. Till sist så lyfter hon upp tröjan och tar fram ett stetoskop. Som tur är märker hon inte märket. När hon är klar så säger hon:

- Dina halsmandlar är för stora. Dom skulle behövas operas bort fortast möjligt, förklarar hon. Det är därför du har haft så ont i halsen.

Jag nickar till svar.

- Jag tror att det finns en ledig operationstid på måndag nästa vecka, jag skall försöka boka in den åt dig. Om dina föräldrar tillåter det förståss, fortsätter hon.

Jag nickar en gång till. Mina föräldrar har nog börjat tröttna på att jag har ont i halsen varje dag.

- Och ditt telefon nummer är… 0967-260871? undrar Sara.

- Ja, säger jag.

- Bra, säger Sara. Då ringer dina föräldrar i kväll. Annars kan du ge dom den här lappen och be dem att ringa mig.

Jag tar i mot lappen Sara ger mig och går ut ur rummet.

Operation? BLÄÄ! tänker jag. Men nog skall det bli skönt att slippa halsontet.

٭

Att en vecka kunde gå så fort, det visste jag inte. Mamma och pappa tackade i alla fall ja till erbjudandet från Sara, så nu är jag på väg till Danderyds sjukhus för en operation.

När jag kliver in till ett litet undersökningsrum är doktorn redan där. Han hälsar på mamma, på pappa och sedan sist på mig.

- Hej Amalia, säger han.

Han pratar på en tysk brytning.

- Hej! säger jag.

- Du vet att du skall opereras idag, va? säger han.

- Ja, det vet jag, svarar jag.

- Lägg dig på den där båren, så skall du få skjuts till operationssalen, säger han.

Jag lägger mig på båren och en sjuksyster kör iväg med mig.

- Är det något farligt? frågar jag doktorn ängsligt.

- Nej då! Det här ingreppet tar inte mer än en halv timme! säger han och skrattar. Men det finns vissa risker vid varje operation, och det skall du veta, tillägger han allvarligare.

Nu är vi nästan framme vid operationssalen. Doktorn har gått i väg för att byta om. Båren rullar genom ett par dörrar och sedan är vi framme. Operationssalen är alldeles grön. Jag får hoppa över på operationsbordet själv. Jag har en vit T-shirt på mig, så det känns inte pinsamt. En dörr på andra sidan av salen slås upp, och ut kommer doktorn.

- Hej Amelia! säger han och ler. Ta det lugnt nu.

En sjuksköterska kommer och sätter en mask på huvudet. Jag kan inte se hennes ansikte, men jag ser att hon blinkar åt mig.

- Det här är en narkosmask, säger doktorn och trycker på en knapp. Räkna ner från tjugo, och du måste andas genom näsan.

- Tjugo, nitton, arton, sjutton, sexton, femton, fjorton…tretton…tolv……elva……tio………ni…

Och så somnar jag. Jag känner ingenting, men sen.

- Hon är tillbaka!

En hand tar på mig. Jag öppnar ögonen. Framför mig står Sara, bakom henne står en lång person. Båda har ganska konstiga kläder.

- Äntligen, säger Sara lättat. Vänta! Hon försvinner igen! Ta det lugnt, ta det bara lugnt nu, säger Sara och lägger en hand på min panna.

Sen ser jag inte så mycket mer av Sara och personen i de konstiga kläderna, utan jag vaknar på sjukhuset och då står doktorn framför mig i helt vanliga kläder.

- Hej! säger han och ler. Det här tog väl inte så lång tid, eller hur?

Nej. Det gjorde det inte. Jag nickar.

- AMELIA! skriker mamma.

Hon är röd om kinderna och ögonen är alldeles svullna.

- Dom höll på att förlora dig, säger hon och kramar om mig.

- Hur då? Förresten, var Sara med på operationen? frågar jag.

Den här gången är det doktorn som svarar.

- Sara, vilken Sara? Hon var inte med på någon operation! säger doktorn. Jag har aldrig hört hennes namn förut! Vem är hon?

- Vikarie för min skolsyster, svarar jag. Hon som ordnade operationen för mig.

- Nej, det kan hon inte ha gjort. Hon som pratade med mig angående den här operationen hette Lena, svarar han.

- Och på lappen som jag fick av dig stod det Lena på, tillägger mamma. Men strunta i det. Du lever, och det är det viktigast.

Mamma, pappa och jag går tillbaka till bilen. Jag fattar ingenting. Jag såg ju Sara i skolan. Och i drömmen. Visst hade det varit hon som hade stått vid narkosen och blinkat åt henne? Eller var det bara en illusion? Ljusets spratt? Jag sätter mig moloket i baksätet. Ovetande om vad som komma skall…

Kanske hände det. Vad vet jag. Det ända som jag nu kommer ihåg är att jag sitter i bilen, mamma skriker, eller var det kanske jag. Bilen rullar och någon ropar: - GUD! LÅT MIG INTE DÖ!!! Det kanske var halt, vi var ju inne i Oktober... Men den där stöten i sidan?

Jag gråter förtvivlat och ser bilen slungas ut från vägkanten. Jag skriker att jag älskar mamma och pappa. En högljudd smäll, smärtan i ryggen... Sedan blir det mörkt.

På den här bloggen kommer jag att lägga ut mina noveller och dikter, kanske ett och annat skolarbete också, om det är värt att läsas. Allt som är publicerat här är copyrightskyddat.

Jag vill jättegärna ha konstruktiv kritik och åsikter om det jag skriver, men allt elakt som skrivs tas bort direkt!

De flesta av novellerna jag skriver är Fantasy, så gillar du det har du verkligen hittat rätt! Om du inte gillar det, tja, jag har en del andra noveller som inte är fantasyrelaterade (men dessa har jag på en annan dator.), och vill du hellre läsa någon av dem, låt mig få veta!

I kategoriraden finns alla noveller jag lägger ut här, alltså varje novell har sin egna kategori. Det finns också Dikter och Era Historier. De andra rubrikerna är noveller.

Jag lägger ut början på alla noveller, och så får ni säga vilken ni gillade bäst. De som kommenteras mest blir uppdaterade snabbast.

Om ni läsare vill så kan ni skicka in era färdiga noveller eller dikter till mig,

 [email protected]

Blir eran novell eller dikt publicerad så länkar jag till eran blogg i min länklista!

Detta var i stort allt jag hade att säga till er, eller, juste! Jag ska kanske förklara mitt bloggnamn också. Escribir betyder att skriva på spanska.

Hoppas ni hittar något kul att läsa här inne!

Kramar från Bea