escribir

- AMELIA! DU MÅSTE SKYNDA DIG! skriker mamma genom duschdraperiet.

- Ja! Jag ska! svarar jag argt.

Klockan är bara 7.34, skolan börjar klockan 8.00, ändå skriker hon att jag ska skynda mig! Själv är hon försenad med tio minuter! tänker jag argt.

- Sablar också! svär jag och ser på det rosa sträcket på kinden.

- Vad säger du gumman? frågar mamma och tittar ut ur duschen.

- Inget! säger jag och torkar snabbt bort läppglanset. Måste gå till skolan nu! säger jag och går ut ur badrummet.

Men istället för att gå till cykelstället nere på gården vänder jag mig om och går upp på vinden. Det brukar jag göra när jag känner mig deppig, och det gör jag nu. På vinden är det som vanligt mörkt och väldigt tyst. Jag sätter mig på en gammal fåtölj och blundar.

- Skönt, tänker jag och lutar mig ännu mer tillbaka i fåtöljen.

Men, så kan jag plötsligt inte koncentrera mig ordenligt och jag grips av en liten upptäckarlust. Först försöker jag glömma bort den, men den växer bara starkare. Jag sätter mig upp och tittar på vinden. Att jag aldrig sett hur mycket saker det finns där! Jag går bort till en gammal byrå och öppnar den första byrålådan. Där ligger det några dukar, inte så speciellt roligt. Jag stänger lådan och öppnar den andra. Där ligger det ett litet skrin, det ser ut som om det är gammalt för det är dammigt, mycket dammigt! Jag öppnar skrinet och tittar in i det. Där finns en kedja med en stor drake, ca åtta cm lång. Den ser ut att vara av mässing eller guld. Ögonen är lysande gröna, nästan verkliga. Jag väger den i handen. Draken är tung. Försiktigt trär jag kedjan över huvudet. Med ens så mår jag riktigt illa. För att inte ramla ihop måste jag sätta mig i fåtöljen. Ännu en gång lutar jag mig tillbaka, men den här gången är det för att jag inte skall svimma. Tröttheten sköljer över mig, det känns som om jag sprungit ett helt maratonlopp. Jag blundar, och så somnar jag.

Det är ganska kallt. Jag känner att jag fryser. Omkring mig är det ett rum med väggar av sten. Jag vänder mig om, där står en spegel. Förskräckt tittar jag in i den och upptäcker att det inte är jag som står där, utan en kvinna i 20 årsåldern med långt brunt hår, smaragdgröna ögon och på huvudet har hon en krona med smaragder. Klänningen hon har på sig är lika grön som ögonen. På bröstet hänger en drake, av guld. Den blänker i ljuset som sipprar in igenom ett fönster högt upp. Plötsligt bränner det till. Draken ryker och glöder. Draken bränner hål på klänningstyget och en smärta, det känns som knivar som skär på bröstet. Kvinnan skriker och det gör jag också, som om det vore livet.

Med ett ryck vaknar jag. Jag skriker fortfarande. Men så förstår jag att det var en dröm, en helt vanlig dröm och slutar att skrika.

- Väldigt verklig, tänker jag och tittar på draken.

Men då kommer det konstiga, draken glöder som i drömmen! Dessutom är det ett stort hål på tröjan och det svider på bröstet. Jag lyfter på draken. På huden, ungefär på mitten av bröstkorgen är det ett brännmärke, format som en drake. Jag skriker ännu en gång och rusar ner för trappan.

In i badrummet rusar jag tar av mig smycket och häller vatten på märket. Det hjälper inte. Märket är fortfarande kvar. Förtvivlat letar jag reda på mammas täckkräm och lägger på ett ordentligt lager, det dämpar rodnaden tillräckligt för att inte synas på allt för långt håll. Jag bestämmer mig för att gå till skolan ändå, fast med en annan tröja.

٭

- Var har du varit?! ryter min lärare Birgit.

Jag har kommit 45 minuter för sent.

- Jag…

Jag vet inte vad jag skall säga.

- Det är i alla fall din tur att gå till skolsystern, fortsätter Birgit utan att jag hinner svara.

- Skkoolsyystern?! stammar jag, jag hatar nämligen allt som har med sjukhus att göra.

- Ja, och skynda dig nu, hon skall titta på din hals. Du har ju haft så ont i den på sistone. Gå nu, säger Birgit och pekar mot dörren.

Lite rädd går jag till sjukrummet. Där inne sitter skolsystern, fast den här gången är det en vikarie, för den ordinarie skolsystern är säkert 50 år gammal. Hon som sitter på Lenas stol i dag är yngre, hon är nog bara 30 år.

- Hej! säger hon och räcker fram en hand. Jag heter Sara och vikarierar för Lena.

- Hej, jag heter Amelia, mumlar jag och skakar hand med Sara.

- Satt dig där, Amelia, säger Sara och pekar på undersökningssängen utan att lyfta en blick ifrån sina papper.

Noga tittar hon på min hals. Till sist så lyfter hon upp tröjan och tar fram ett stetoskop. Som tur är märker hon inte märket. När hon är klar så säger hon:

- Dina halsmandlar är för stora. Dom skulle behövas operas bort fortast möjligt, förklarar hon. Det är därför du har haft så ont i halsen.

Jag nickar till svar.

- Jag tror att det finns en ledig operationstid på måndag nästa vecka, jag skall försöka boka in den åt dig. Om dina föräldrar tillåter det förståss, fortsätter hon.

Jag nickar en gång till. Mina föräldrar har nog börjat tröttna på att jag har ont i halsen varje dag.

- Och ditt telefon nummer är… 0967-260871? undrar Sara.

- Ja, säger jag.

- Bra, säger Sara. Då ringer dina föräldrar i kväll. Annars kan du ge dom den här lappen och be dem att ringa mig.

Jag tar i mot lappen Sara ger mig och går ut ur rummet.

Operation? BLÄÄ! tänker jag. Men nog skall det bli skönt att slippa halsontet.

٭

Att en vecka kunde gå så fort, det visste jag inte. Mamma och pappa tackade i alla fall ja till erbjudandet från Sara, så nu är jag på väg till Danderyds sjukhus för en operation.

När jag kliver in till ett litet undersökningsrum är doktorn redan där. Han hälsar på mamma, på pappa och sedan sist på mig.

- Hej Amalia, säger han.

Han pratar på en tysk brytning.

- Hej! säger jag.

- Du vet att du skall opereras idag, va? säger han.

- Ja, det vet jag, svarar jag.

- Lägg dig på den där båren, så skall du få skjuts till operationssalen, säger han.

Jag lägger mig på båren och en sjuksyster kör iväg med mig.

- Är det något farligt? frågar jag doktorn ängsligt.

- Nej då! Det här ingreppet tar inte mer än en halv timme! säger han och skrattar. Men det finns vissa risker vid varje operation, och det skall du veta, tillägger han allvarligare.

Nu är vi nästan framme vid operationssalen. Doktorn har gått i väg för att byta om. Båren rullar genom ett par dörrar och sedan är vi framme. Operationssalen är alldeles grön. Jag får hoppa över på operationsbordet själv. Jag har en vit T-shirt på mig, så det känns inte pinsamt. En dörr på andra sidan av salen slås upp, och ut kommer doktorn.

- Hej Amelia! säger han och ler. Ta det lugnt nu.

En sjuksköterska kommer och sätter en mask på huvudet. Jag kan inte se hennes ansikte, men jag ser att hon blinkar åt mig.

- Det här är en narkosmask, säger doktorn och trycker på en knapp. Räkna ner från tjugo, och du måste andas genom näsan.

- Tjugo, nitton, arton, sjutton, sexton, femton, fjorton…tretton…tolv……elva……tio………ni…

Och så somnar jag. Jag känner ingenting, men sen.

- Hon är tillbaka!

En hand tar på mig. Jag öppnar ögonen. Framför mig står Sara, bakom henne står en lång person. Båda har ganska konstiga kläder.

- Äntligen, säger Sara lättat. Vänta! Hon försvinner igen! Ta det lugnt, ta det bara lugnt nu, säger Sara och lägger en hand på min panna.

Sen ser jag inte så mycket mer av Sara och personen i de konstiga kläderna, utan jag vaknar på sjukhuset och då står doktorn framför mig i helt vanliga kläder.

- Hej! säger han och ler. Det här tog väl inte så lång tid, eller hur?

Nej. Det gjorde det inte. Jag nickar.

- AMELIA! skriker mamma.

Hon är röd om kinderna och ögonen är alldeles svullna.

- Dom höll på att förlora dig, säger hon och kramar om mig.

- Hur då? Förresten, var Sara med på operationen? frågar jag.

Den här gången är det doktorn som svarar.

- Sara, vilken Sara? Hon var inte med på någon operation! säger doktorn. Jag har aldrig hört hennes namn förut! Vem är hon?

- Vikarie för min skolsyster, svarar jag. Hon som ordnade operationen för mig.

- Nej, det kan hon inte ha gjort. Hon som pratade med mig angående den här operationen hette Lena, svarar han.

- Och på lappen som jag fick av dig stod det Lena på, tillägger mamma. Men strunta i det. Du lever, och det är det viktigast.

Mamma, pappa och jag går tillbaka till bilen. Jag fattar ingenting. Jag såg ju Sara i skolan. Och i drömmen. Visst hade det varit hon som hade stått vid narkosen och blinkat åt henne? Eller var det bara en illusion? Ljusets spratt? Jag sätter mig moloket i baksätet. Ovetande om vad som komma skall…

Kanske hände det. Vad vet jag. Det ända som jag nu kommer ihåg är att jag sitter i bilen, mamma skriker, eller var det kanske jag. Bilen rullar och någon ropar: - GUD! LÅT MIG INTE DÖ!!! Det kanske var halt, vi var ju inne i Oktober... Men den där stöten i sidan?

Jag gråter förtvivlat och ser bilen slungas ut från vägkanten. Jag skriker att jag älskar mamma och pappa. En högljudd smäll, smärtan i ryggen... Sedan blir det mörkt.