escribir

- Amelia?
Försiktigt försöker jag att lyfta på huvudet. Jag hindras av en hand och sjunker ner i en bädd av mjuka kuddar och täcken. Hela världen omkring mig snurrar när jag öppnar ögonen. Det är mörkt i rummet, sånär på ett litet ljus som fladdrar på ett nattduksbord vid sidan om mig. Jag tittar åt höger där en kvinna står, jag har sett henne förut…
- Sara?! utbrister jag förvånat. Var är jag?
- Du är hemma, vännen, ler hon och kommer närmare mig.
Hon smeker mig över pannan och tar min hand.
- Du ska ta det lugnt nu, du har gått igenom mycket…
Jag ser en tår falla ner för kinden på henne, och visst är det något annorlunda med hennes ansikte? Hon ser äldre ut, som om hon åldrats med flera år. Plötsligt drabbas jag av fruktansvärd värk i bröstet, allting stannar upp. Sara blir förskräckt och sliter upp mitt nattlinne (nattlinne?!) och ser med förfäran hur det drakformade ärret glöder och bankar. Hon böjer sig ner på golvet och… bugar?
Då avtar smärtan, sakta men säkert återgår mitt sinne till det normala. Sara snyftar och tårarna rinner ner för hennes kinder.
- Förlåt mig… snyftar hon. Det ska inte hända igen.
Snabbt reser hon sig upp och skyndar iväg


Efter en liten stund är hon tillbaka med kläder i farmen, en smaragdgrön klänning med guldbroderier.
- Skynda, skynda… säger hon och får upp mig ur sängen. Ta på dig den här.
Sara skyndar ut igen och lämnar mig med klänningen. Förundrad tittar jag på den, aldrig tidigare har jag sett en sådan vacker klänning. Jag tar av mig nattlinnet och upptäcker att min kropp är förändrad, den är äldre, den ser vuxen ut. Med ett stygn av rädsla tar jag försiktigt på mig klänningen. Sara har också lämnat en hårborste. Jag letar runt i rummet utan att hitta någon spegel. Jag drar hårborsten genom håret några gånger innan jag känner att det ligger mjukt och fint över axlarna och ner på ryggen. På nattduksbordet hittar jag ett gulddiadem som jag försiktigt sätter på huvudet. När jag är klar går jag ut genom dörren Sara gick ut från. Klänningens silkesliknande tyg sveper omkring mig som moln när jag skrider över golvet. Ärmarna är vida och långa, de släpar nästan i golvet. Det går guldbroderier längs klänningsfållen, den mjuka urringningen och ärmarna. I midjan finns ett insytt bälte med guldtråd. På det hela taget är klänningen fantastisk. Utanför dörren står två vakter. De ser gillande på mig, inte för att jag vet varför. Sara står i ena änden av korridoren och vinkar åt mig att komma. Jag skyndar bort dit.
- Vad vacker du är, viskar hon och klappar mig på axeln. Kom nu, inte vara sen.
Sara visar mig genom ett virrvarr av gångar, alla upplysta med facklor. Tillslut stannar hon framför en jättelik port, prydd med de finaste ädelstenar och guldbeslag.
- Detta är Den stora salen, säger Sara högtidligt och knackar på dörren. Prata inte, se bara lugn ut.
Porten öppnas sakta, och framför mig öppnas en helt ny värld. Den stora salen har ett bländade vitt marmorgolv, väggarna är skinande vita och tio meter höga pelare håller upp taket. Det är som att kliva in i en jättelik kyrka, fönstren är gjorda av målat glas som ger Salen en regnbågsskimrande färg. På väggarna finns också guldmålningar och ädelstensmosaiker. Allting är oerhört dyrbart, och något av det vackraste jag sett. Sara går framåt och jag följer henne. Salen är så lång, minst hundra meter. Jag kollar på de vackra bilderna, de är bilder på drakar och människor. Drakar och människor?!. Våra steg ekar när vi går genom salen. Långt där borta finns en tron, på den sitter någon. Människan på tronen sitter helt stilla och ler. Det är en man med guldkrona. Bredvid honom står vakter i vita rustningar och vitmålade ansikten. Tronen är magnifik, guld verkar det inte vara brist på när den är klädd i renaste silver. Stora, gröna smaragder smyckade i gröna drakar som slingrar sig runt tronen. Sara faller ner på knä. Jag böjer mig ner för att göra det samma då mannen på tronen säger klart och tydligt:
- STOPP! Buga inte för mig.
Jag sträcker på mig och ser mannen buga själv.
- Det är en ära, säger han.
Sara reser sig upp och ler stolt.
- Det är en ära att få presenter er Amelia, säger hon. Jag antar dock att hennes namn inte förblir det samma efter detta?
- Nej, svarar mannen.
Jag skruvar lite olustigt på mig.
- Jag skall be Hanr Julre komma genast.
Mannen nickar mot en av vakterna som genast skyndar iväg genom en dörr bakom honom.
När vakten kommer tillbaka har han en man i lång vit särk och långt skägg med sig.
- Hanr, säger vakten och ställer sig på sin plats igen.
Gubben i vit särk skrider långsamt fram över golvet, och stannar när han står en halv meter från mig.
- Titta mig i ögonen, säger Hanr med raspig röst.
Motvilligt gör jag det. Plötsligt genomforsas jag av en lugn känsla och jag ser mitt liv gå i revy. Fast det var inte det liv jag kom ihåg, inga bilder på lägenheten jag bott i, inga bilder från när jag lärt mig att cykla, allt jag såg var bilder på mig när jag lekte i Den stora salen, när jag rev mig på en rosentagg i trädgården, det var inte minnen jag varit med om.
Hanr nickar.
- Det är hon, ingen tvekan om den saken.
Mannen på tronen ser oerhört lättad ut.
- Det var inte något vi tvivlade på, säger han. Har du smycket där?
Hanr nickar igen. Han stoppar handen i fickan och drar upp ett skrin. Han öppnar det försiktigt. Inuti ligger draksmycket!
- Detta är Drakens smycke, Tu Ymës fran.
Han trär smycket över huvudet på mig. Genast börjar det svida och bränna, men jag står tyst och uthärdar
smärtan. När den avtar efter fem minuter öppnar jag munnen.
- Vad är ditt namn?
Frågan är ställd till den på tronen.
Han ser förbryllad ut, inte riktigt säker på vad han skall säga.
- Jag trodde att du visste vad din egen farbror heter, skrockar han.
Jag rycker till. Farbror? Min ”farbror” märker det.
- Men, jag kanske inte har varit en sån bra farbror att din far inte presenterat dig för mig, han tar en paus. Men mitt namn är Kung Amët över Tyeg’dit.
Kung? Kanske man skall buga? Jag gör en ansats att falla ner på knä, men orden som han sade förut stoppar mig.
- Säg mig, säger jag istället. Om du är Kung, varför skall då jag inte buga för dig?
Amët ler.
- För att du är en av de få Utvalda. Du skall hjälpa oss från den knipa jag försatt landet i.
Amët ser ganska hjälplös ut. Man kan tycka att han är stor och stark, men vid en närmare granskning så ser man att han faktiskt är ganska liten. Med ens känner jag en stor sorg för den lille mannen, vad han än har gjort är det min plikt att hjälpa honom.
- Vad det än är som jag skall göra, så har du min hjälp.
Jag vet inte varför, men de artiga och väl sagda orden kommer av sig själva.
- Jag tackar för din hjälp, Prinsessan Amelia, drakens ande är med dig.
Med de orden går Amët ner från tronen och försvinner ut genom dörren, vakterna och Hanr likaså. Sara ger mig en lång kram och ser mig sen i ögonen.
- Vad du är fin, min Ammi, visar hon och kramar mig lite till.
Jag kollar lite på henne, förstår inte riktigt.
- Vad är det Amelia? frågar Sara och ser olyckligt på mig när jag inte besvarar henne eller kramen.
- Jag är ledsen Sara, men jag vet knappt vem du är. Du har en del att förklara.
Sara släpper mig och backar ett steg.
- Du… Du vet inte vem jag är? frågar hon oförstående.
- Nej.
- Ja, det var inte så svårt att räkna ut, mumlar hon så att jag knappt hör. Det var väl klart att han inte skulle låta henne komma ihåg något…
- VAD exakt? frågar jag barskt.
Sara tittar på mig med en sorgsen blick och suckar:
- Låt oss börja från början...