escribir

Mina föräldrar är så annorlunda, det har dom alltid varit. Jag visste ingenting om magi (såklart kunde jag lite korttrick) förrän min tolfte födelsedag, då uppenbarades hela historien och jag fick lära mig ett och annat på en plats jag ALDRIG kunnat drömma om...

 

”Ja må hon leva...”

Jag hörde nöjt hur mina föräldrar och storebror närmade sig dörren, sjungande med presenter i handen. Dörren öppnades på glänt...

Snabbt blundade jag och låtsades vakna, förvånad och glad. ”God morgon!”

”Ha den äran gumman” sa pappa och kramade om mig.

Mamma satte sig på sängkanten medan min bror stod och tryckte i hörnet av någon konstig anledning.

”Du vet väl att tolv är en väldigt speciell ålder i våran familj, Julia?”

”Ja, men varför?”

”Här är din present.” sa mamma och räckte fram ett litet, fyrkantigt paket inslaget i rosa silkespapper.

Ett paket? tänkte jag, lite förvånad.

Jag tog emot det och öppnade det försiktigt. Inuti låg ett halsband med en bergskristall inramad med äkta guld. Trots att det här var min enda present så var jag nöjd. Kristallen var så vacker att jag nästan inte kunde slita blicken ifrån den.

”Tack” lyckades jag få fram, alldeles hänförd.

”Men du måste tyvärr åka bort och du får inte komma hem förrän om fem år...”

Hade jag hört fel? Nej...

”Du har nämligen speciella egenskaper du måste värna om, gumman” sa mamma silkeslent.

”Nej! Jag vill inte!” försökte jag sätta emot. ”Nej, nej och nej!”

”Men, tyvärr så måste du.”

Mammas röst var fortfarande silkeslen, men den var något mer bestämd.

”Du är en Daido, du har magiska krafter.”

Jag hade inte förväntat mig att min sjuttonårige storebror Philip skulle lägga sig i.

”Har du aldrig undrat var jag tog vägen?”

”Du... Mamma och pappa sa att du var på privatskola!”

”Det var jag”

”Men...”

”Du måste” sa pappa. ”Håll i ditt halsband och tänk Moaira.”

Jag slöt handen om kristallen och så fort jag tänkte Moaira så kände jag ett ryck i huvudet och så var mitt rum borta. Jag landade hårt på marken, eller kanske var det på ett golv? Allt var så mörkt, jag kunde inte se. Plötsligt stod någon framför mig. Det var en man. Han räckte mig sin hand och jag grep mycket försiktigt tag i den.

”Du måste vara Julia.” sa han och drog upp mig från golvet. ”Jag är rektor på Moaira och jag heter själv Moai.”

”Jaha... Hej.” sa jag. ”Varför är jag här?”

”Vad har dina föräldrar berättat?” motfrågade han.

”Ehh... De sa... Att jag är en Daido.”

”Det är vad du är.”

”Vad betyder Daido?”

”Elementär.”

”Va?”

Moai skrattade. ”Du ställer så mycket frågor, jag visar dig skolan istället. Du får ändå veta mer senare.”

Han knäppte till med fingrarna och en millisekund senare badade vi i solljus. Vi stod i en solbelyst trädgård på en gång.

”Det här är skolans park.” förklarade Moai. Han började sakta gå framåt. ”Den här skolan grundades år 1305.”

”Du skämtar,” sa jag skeptiskt. ”Det är ju över sjuhundra år sedan!”

”I alla fall så anlades den här parken tre år senare av en lärare och en klass som tyckte att det var så tråkigt med ett stort berg som utsikt.”

”Sprängde de bort ett helt berg?!”

”Inte precis. Men parken kallas Klasslunden.”

”Det passar ju. Men varför döpte de inte den efter klassen, som ’Femparken’ eller ’treornas skapelse’?

”Det blir så tråkigt att kalla den för ’Jordklassen’, eller tycker du inte det?”

Moai stannade. Vi hade nu kommit ut från Klasslunden och framför oss låg skolbyggnaden som var enorm, nej... JÄTTELIK! Skolan bestod av fem sektioner av torn berättade Moai medan vi gick närmare den. Ett elevhem för vardera element och de femte för de som inte gått ut första året. Längst ut till vänster fanns det tornet (som var ca 20 m högt) för förstaklassare, till höger om det fanns tornet (som var 30 m högt) för elden. Det mittersta tornet var minst dubbelt som de andra tornen var för luften.

”Varför är lufttornet så högt?” frågade jag.

”De som har luftens element lär sig att flyga.” svarade Moai enkelt.

Solen gick i moln och jag rös till.

”Fy vad det blev kallt,” huttrade jag.

Moai log och berättade vidare. Tornet till höger om lufttornet var för vatten och längst ut till höger var till jord. Jag kollade upp mot lufttornet. Så högt det var! Solen gick ur moln. Då såg jag något glimma till i luften bredvid lufttornet. Glittret formade under två sekunder ett extra torn, som sedan försvann i vinden.

”Moai!” utbrast jag. ”Var det inte bara fem sektioner? Jag såg ett annat torn!”

Moai tvärstannade. ”Det... Det var ingenting.”

Jag såg på honom att det visst var någonting. Han tittade oroligt ner i marken innan han lyfte blicken och började gå igen. Framför de fem tornen så fanns det entréhall som band ihop elevhemmen. Allt var bara så otroligt. Här var jag, Julia Karlsson en helt vanlig tjej ifrån Solna. Nu har jag hamnat i någon sorts magisk skola!!